Få saker i Sverige är så mytomspunna som högskolan och universitetsvärlden. Att börja läsa där är förvissa omgärdat av myter som är lika skrämmande som de som tolvåringar får höra om hur det är på högstadiet.
Det här är ett problem för högskolorna, och man pratar mycket om den sociala snedrekrytering som uppstår i och med att barn till högskoleutbildade själva studerar vidare i betydligt större utsträckning än barn till icke högskoleutbildade. Att man gör som sida föräldrar är ingen nyhet, men det kan bli ett problem om vissa grupper avskräcks från att studera på högskolan.
Kanske har de hört skräckhistorier om 30-poängstentor, 100 år gamla föreläsare i mögliga tweedkavajer och kurser som ”Intersektionella perspektiv på vattenvård”. Det finns kanske ett och annat exempel på detta, men även sådant kan fylla ett syfte. De allra flesta kurser på högskolan har dessutom ett klart definierat syfte, även om fritt tänkande och kunskap för kunskapens egen skull sätts högt på de allra flesta lärosäten. Det är på detta sätt som nya idéer kan uppstå.
Högskolan producerar inte bara akademiker och vetenskapsmän, utan även komiker och underhållare. Galenskaparna började sin bana som spexare på Chalmers, Anders och Måns sände studentradio i Lund efter att Anders, p.g.a. sin linköpingsdialekt, inte blev tagen på allvar när han spelade studentteater, och även Kristian Luuk började med att sända studentradio under sin tid som student på Handelshögskolan i Stockholm.
Spex, gasquer, bygganden av fantasifulla fordon och olika typer av sittningar och fester kan ta mycket tid från studierna. Men det är också ofta här som värdefulla kontakter knyts, och det är även här som många av våra blivande underhållare har kommit till insikt om att de är menade för något annat än vad de först trodde. Så var det exempelvis för Hans Alfredsson och Tage Danielsson, som nog knappast behöver någon närmare presentation.